Madame Curie - Du hade så rätt

Bara 3 dagar efter att tumörerna på ryggraden upptäcktes var Linnea och jag på ett sjukhus och gjorde förberedelserna inför strålningen.

Magnetröntgen och CT gjordes, dagen efter upprepades CT in situ, alltså när Linnea låg i strålningsmaskinen.
Man tillverkade även en fixeringsanordning, en avgjutning av hennes torso som sätts på varje gång hon får strålning för att säkerställa att Linnea ligger i exakt samma position. Jag kallar den för riddarrustningen och det gör ont i hjärtat varje gång jag ser hur hennes är liten i jämförelse med andra som tillhör vuxna.

Just nu ska Linnea ha strålning 15 gånger, efter detta ska ny PET scan med methionine 11 göras för att bedöma effekten, och efter den så ska läkare här bestämma hur många strålningstillfällen som behövs ytterligare.

Vi är så glada att strålningen kunde ordnas så snabbt. Våra läkare i Sverige var också beredda att dra igång så snabbt som möjligt, men det skulle ta ytterligare veckor och den intra-arteriella kemterapin skulle behöva skjutas upp, och det ville vi undvika till varje pris.

Nu åker Linnea och jag varje morgon till sjukhuset. Innan dess väljer Linnea vilket av hennes gosedjur som ska följa med henne för dagen.

Sedan går vi in i salen där strålningsmaskinen finns. Maskinen är faktiskt svensk, "Versa HD" som tillverkas av Elekta, så jag skojar med personalen och säger att det känns som "home sweet home".

Efter det sövs Linnea, hennes rustning läggs på henne och sedan strålas hon.
Allting går över snabbt och Linnea säger "Bye" till all personal.

Första gången skrämdes jag av strålningen, men den här gången känns det inte lika skrämmande. Just nu läser jag Marie Curie's biografi och hon har sagt "Nothing in life is to be feared, it is only to be understood. Now is the time to understand more, so we may fear less."
Den här gånen vet jag mer, känner mig inte lika rädd. Så Marie Curie hade rätt. Igen.

Efter strålningen hittar vi på något med Linnea: Spelarkaden, leksaksaffären, studsmatteparken.
Det som ger oss lite lugn nu är att hon mår riktigt bra, har ork, visar inga symptom.
Igår undrade radiologen hur Linnea mår efter behandlingen.

Radiologen: - Har hon huvudvärk? Är hon trött?
Jag:         - Åh nej. Igår var vi i studsmatteparken där hon hoppade i en timme.

All personal i rummet skrattade, det är så skönt att hon mår bra, att hon får göra saker som andra sexåringar älskar.

Det var ett chockartat besked att ta in att hon måste strålas, att hon och jag måste stanna i Monterrey i kanske 5 veckor istället för 1 vecka, att vi ska missa hennes brors födelsedag, att hon missar talangshowen i skolan, att hon inte tillsammans med sina klasskamrater ska lära sig siffrorna 8,9, och 10. 
Men vårt närmsta mål är att se henne på hennes första skolavslutning i vit klänning, och att se till att hon börjar första klass.

Och förresten, en tand till är lös!